”Att vara renskötare är så mycket mer än ett jobb.”

05.09.2017

Ett underbart och fritt arbete nära djuren och årstidsväxlingarna, men också osäkert, hårt och mycket ansvar.
– Men jag skulle aldrig, aldrig vilja byta bort det. Så beskriver renägaren Leif-Anders Blind, sitt yrke som gått i arv i familjen i generationer. Ett yrke som kanske är mer som ett kall egentligen, med en väldigt krävande, opålitlig och samtidigt helt fantastisk chef: Naturen.

– När vi samlas för kalvmärkningen i juli så är det faktiskt magiskt. Ljuset, fjället, renarna, samvaron. Vi samlar ihop den kollektiva hjorden och sen får varje familj och sameby märka sina kalvar. Vi jobbar i stort sett dygnet runt, vilar bara några timmar, sen kör vi på igen. Visst är det ett hårt arbete, men det är också en speciell sammankomst. Hela familjen är med, alla umgås och det känns som om man delar något unikt med nästa generation, säger Leif-Anders, på sin breda, mjuka norrländska.

Han fortsätter:
– Sommarbetet börjar med hjälp av myggen. De är våra drängar och driver upp renarna på fjället. Tack säger vi då. Sen när renarna har ätit upp sig och fått sina kalvar så ser vi resultatet av vintern och våren. Det är lite som vårt bokslut kan man säga.

Jag älskar årstidsväxlingarna.
Leif-Anders säger att han inte har någon favoritårstid utan gillar just växlingarna. Livet är också väldigt olika för Leif-Anders beroende på årstid. Det är naturen och renarna som bestämmer, som han säger:

– Jag bara anpassar mig. Det innebär att t ex att familjen bor i Arjeplog där skolan är. Leif-Anders däremot följer med renarna. När renarna går på vinterbete (nov-april) bor han i Ekträsk som ligger ca 25 mil från Arjeplog. På sommaren bor han i olika stugor på fjället och under kalvmärkningen bor hela familjen i en tältkåta om vädret är okej.

Leif-Anders Blind, renägare Arjeplog

Djurhälsan går före allt.
Familjen Blind tillhör Svaipa sameby, som inte är en plats utan ett geografiskt område, där ytterligare tio familjer ingår. Renarnas sommarbete (april-nov) bedriver de kollektivt med en annan sameby eftersom renarna rör sig över ett stort område, ca 13-15 mil långt och 5 mil brett där det är som bredast. Arbetet bygger på att man hjälps åt.

– Djurhälsa är det viktigaste för oss alla. Att renarna är friska och får leva ett värdigt och naturligt liv. För mig är det också väldigt viktigt att de jag samarbetar med har samma kvalitetstänk och värderingar som jag. Att alla inblandade värnar om att djuren behandlas med respekt hela vägen, säger Leif-Anders.

Klimatförändringarna är tydliga.
Leif-Anders familj har arbetat med detta i stort sätt så länge det har funnits renskötsel. Att hans barn ska fortsätta i samma fotspår är inte lika självklart. En annan utmaning att ta med i framtidsplanerna är klimatet:

– Jag har märkt stora förändringar i naturen bara på de senaste 30 åren. Det är en stor utmaning för oss alla och vi måste anpassa oss så gott det går. Men jag har tillförsikt, det måste man ha. Men om mina barn tar över får vi se helt enkelt. De är fortfarande lite för små för att kunna resonera om detta. Idag har man ett val, det hade man inte förr och det är ju på både gott och ont. Men jag hoppas naturligtvis på det.

Hur mycket semester en renskötare får bestämmer också naturen. För mycket beror på betesförhållandena. Ibland måste man hålla mer koll på hjorden, se till att de håller sig mätta och stannar i området. Men trots att semester, lönegarantier och ob-tillägg inte existerar i en renskötares värld så verkar chefens (d v s naturens) andra löneförmåner väga upp det mesta:

– Visst är det ett stort ansvar och mycket att oroa sig över. Men det är också väldigt fritt och tillfredsställande. Alla härliga arbetskollegor, att få vara så mycket utomhus, att se att djuren mår bra och få uppleva naturen och alla årstider så nära. Du hör ju själv att det är svårt att slå.